Jag fick komma in till min barnmorska i fredags och prata om det senaste plusset som kom för att försvinna i en blödning. När jag gcik därifrån så kände jag mig hört och höll en folder i handen för ofrivillig barnlöshet. Mina känslor var både och, dels glad att bli lyssnad på och tagen på allvar och att det finns en väg för hjälp, men också en sorg över att vi inte verkar kunna få barn av oss själva utan hjälp. 

Igår fick min man ett av sina utbrott, när han är stressad och slut så krävs det väldigt lite för att han ska bli upprörd och arg och utbrotten kommer alltid som en blixt i klar himmel. Han tar till elaka ord för att såra mig och i vanliga fall så lyckas han inte komma under mitt skinn. Men det gjorde han igår. 

Jag har ett arbete som innebär att jag lyssnar på andra människor och hjälper dom med sina problem. Och han anklagar mig för att inte kunna känna empati med honom och förstå hur han känner sig. Han vill att ajg ska komma ihåg vad han sa till mig för en vecka sedan, att han kände sig slut och att han fortfarande är det. Men hur ska jag komma ihåg det när han bara säger det en enda gång? Att han valt att göra andra saker under helgen som gjort att han klivit upp tidigt och fått lite sömn är hans val. Jag kan inte veta hur allt det han går igenom om dagarna påverkar honom. Lika lite som han kan veta exakt hur jag känner och mår.  han anklagade mig för att vara en egoist som bara tänkte på mig själv.

Men ibland så vill jag också vara den som blir lyssnad på och veta att jag blir hörd. Vi har inte haft ett samtal än om hur vi vill gå tillväga i barnfrågan än, och en del av mig är rädd för att ta upp det. tänk om han expolderar?

Jag älskar min man. Jag vill leva livet ut med min man. Men ibland är han svår att ha att göra med. Och han har då svårt att se min sida av saken. Idag har jag skickat ett långt sms till honom och förklarat hur jag känner och att jag tycker det är tråkigt att han ser mig som en egoist.  Att jag älskar honom och är glad över att han finns. Och att även jag behöver bli lyssnad på ibland. 

För 7 dagar sedan slutade min fertila period och vi fick till det realtivt bra den här gången, men som alltid kan en ju inte veta på förhand om det kommer att lyckas eller inte. I min kalender har jag lagt in en påminnelse om att fredagen den 9/9 ska jag ta gravtest för att se om det blivit något om mensen ännu inte kommit. fast jag lär nog ta ett i alla fall för att vara säker. Jag känner mig lugnare nu och har accpepterat att det kan komma att ta tid att få vår lilla skrutt, att det kanske inte händer på en gång bara för att vi vill det. 

För ett tag sedan började jag fundera på om jag skulle propsa på utredning efter 6 månader då läkare misstänker att jag har endometrios och har fått tidiga missfall, men nu är jag inte så säker längre. Vill jag utsätta min man för det redan nu? Det är kanske en fråga som jag borde ta upp med läkare men samtidigt så känns det som att vi borde klara av det i alla fall, då vi lyckats, typ, innan. Men det kan vara något medicinskt hos mig som spökar... och Mannens morfar hade tydligen slöa simmare. 

Alla är vi så olika.

Och för mig känns hoppet inte ute än, hjärnan är så duktig på att fortfarande tro det bästa. 

Jag började blöda i måndags, tre dagar efter plusset, en dag innan utsatt bim. Jag har inte blödigt speciellt mycket och jag har haft en lindrig värk som är mycket bättre än den hemska värk jag brukar få vid mens. Jag har fortfarande ont  i brösten och de är ömma, ådernätet på brösten är kvar och ett illamående kan ibland skölja över mig. Men allt det kan så klart bero på att hCG nivåerna inte gått ner så mycket än då det bara är onsdag idag. Till helgen tänker jag ta ett nytt test för att se om det finns ett frö trots allt eller om vi ska ladda om för nästa ägglossning som bör komma nästa vecka.

Min man har varit väldigt stöttande och förstående och satte sig till och med vid datorn och började googla på svaga plus och blödning. Han förstår att det känns jobbigt för mig coh att jag blir ledsen när det inte går och jag tror det är en styrka för oss att han har en avslappnad inställning att han inte tar ut något i förskott och kommer nog inte tro på en graviditet förrän vid ultraljud. Det är nog en styrka att han är på det sättet, jag får stöd och det är lättre att ta sig upp ur det svarta hålet som missfall ger. 

Jag hoppas verkligen att det har gått vägen den här gången trots blödningen, men jag vågar inte riktigt tro på det.

Jag och min man har försökt att få barn i fyra månader. Två av försöken har slutat med tidigt missfall efter plus på stickan. Ett sådant sitter jag med i skrivandets stund. 

Jag trodde från början att vi skulle klara av att göra barn på första försöket, men så blev det inte.

Försök 1 missade vi ägglossning totalt och jag hade inte heller skaffat mig lika bra koll som jag har idag.

Försök 2 rickade vi in ägglossning ganska bra och jag började ana att jag var gravid då jag fick ömma bröst redan från ägglossning och framåt. Graviditetstesterna var negativa men samma dag som jag började blöda fick jag ett plus, omän svagt, på stickan. Den natten blödde jag enormt och jag fick så ont i magen att det enda som hjälpte var att gå, emn när jag gick så ramlade jag i golvet. Det svartnade för ögonen. Jag brukar få ont vid mens i vanliga fall då de misstänker att jag har endometrios, men den smärtan var värre än vad jag varit med om tidigare.

Försök 3 intalade jag mig att vi lyckats men testerna var negativa, inte en skymt av ett streck och mensen kom som på beställning.

Försök 4 fick jag plus i fredags allatså på bim-4 som syntes tydligt med och utan genomlysning. Men under helgen såg jag till min förfäran hur testen blev svagare och svagare och igrå började jag blöda. Men inte lika mycket som vid mens och inte heller lika mycket som vid missfallet. Jag har heller inte särskilt ont. Men jag tror ändå att det är ett missfall eftersom testerna är så svaga nu.

Till helgen tänkte jag våga mig på att ta ett nytt test och se om det blev något kvar, annars för vi ge oss på försök nummer fem.

Det är verkligen en hel vetenskap och så mycket som ska stämma för att barn ska bli till.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka inför nästa försök, om jag ska strunta i allt vad tester heter både vid ägglossning och vid bim och bara se vad som händer eller om jag ska göra som jag gjort tidigare och testat som en galning. Jag tror att vi ska försöka ha sex varannan dag under den veckan som ägglossning bör ske och strunta i tester, det är det rådet som jag läst att de som kämpat i flera år fått.

Jag fyller 27 i oktober och min man är 33.